Fullmåne
Lurking in the Dark

Fullmånen har en stark dragningskraft på oss människor, en intressant och spännande syn. Det är ett norskt enmansprojekt och kanske är det passande att det bland annat skrivs om att det handlar om att vara uttråkad och så vidare. Det är ett debutalbum vars logo och omslag inte direkt tilltalar, men är denna historia om att smyga runt i natten för att bryta tristessen något att ha trots de tråkiga omslaget?

Punkig black metal är vad det handlar om, får mig att tänka på ett visst finskt band som jag sågat ett antal gånger. Det är inte direkt sofistikerat, Lo-Fi brukar de väl beskriva musik av liknande karaktär. Skramligt, sången är osofistikerat vrålande, eller grymtande. Det är inte speciellt imponerande sånginsats, inte heller produktionen eller albumets variation imponerar. Det är kort och koncist med knappa halvtimmen i speltid, alltid positivt när ett band åtminstone låter bli att hålla sig kvar för länge.

Redan första gången jag spelade detta album slogs jag av hur tråkigt det var, bara lite uppdämd frustration och tristess men väldigt lite innehåll. Jag saknar idé och fantasi, och jag saknar bra låtar. Jag får ut väldigt lite av att lyssna på detta, det är inte bra, inte underhållande, inte fantasifullt och det saknar emotionell resonans, varför ska man bry sig? Bortkastad tid, en del album är just bara bortkastad tid och inte ens i fullmånens sken får man ut något av detta.

Är det ett album som passar för någon? Ja, det är kanske det, det finns nästan alltid fans för alla typer av musik och jag tror nog att den gråa stämning man får av albumet kanske tilltalar vissa. Det finns ofta något tilltalande i råa stämningar av frustration, ilska, tomhet, eller vad det nu vara månde men detta album träffar inte rätt utan känns mest misslyckat och felriktat. Samtidigt ska man väl inte misstro att en och annan kan gilla Fullmånes tolkning av att smyga runt i nattens mörker även om sannolikheten för det motsatta är större.

HHHHHHH